Yuki’s Journal 2010 09 24 Yuki flyttar ut …

24 september, 2010 kl. 01:29 | Publicerat i Dagens bild, Tillstånd, Yuki's Journal | 10 kommentarer

OBS! Kan innehålla obehagliga bilder, inget för er som är känsliga …

 

 

Två dagar har gått …

Efter samtal igår med personal från begravningsbyrå beslutade vi oss att lämna Yuki … lämna Yuki från vårt hem, Yuki’s hem …
Det var en av de absolut jobbigaste stunder i mitt liv … Inte nog att Yuki dog i våra armar blir jag nu tvungen att lämna henne … Lämna henne helt ensam …

Klockan tickar …
Nu är det inte många minuter tills personal från begravningsbyrå kommer …
Jag är stressad … Är jag verkligen redo för det här … ?
Jag är nervös … och orolig över att inte hinna göra allt, minnas allt, orolig att glömma säga något till Yuki innan hon lämnar vårt hem …

 

Det ringde på dörren … det var personal från begravningsbyrå …

Vi satte oss en stund och pratade om processen fram till begravningen …
Mina tankar var på en annan planet, hörde inte vad han sa …

Kremera, jordsätta, bårhus, begravning … , dödsannons … !?!?!?

Herregud …

Efter samtal och kaffe var det dags, han gick ut för att hämta kistan …
Det här är inte sant … Yuki ska lämna oss … jag svalde tårarna …

Vi måste ta en sista familjekort innan vi lämnar Yuki, sista familjekort …
Men … men jag kom på att vi aldrig har tagit familjekort. Det blev vårt första och sista, enda familjekort med Yuki …

Förlåt Yuki … Hur kunde jag ha missat … , förlåt … Det här är för tragiskt …

Vi gjorde ordning lilla vita kistan med gosedjur så hon inte känner sig ensam, Yuki’s filt så hon inte fryser och Yuki’s leksaker så hon har något att leka med …
Jag kan inte svälja alla tårarna längre … tårarna rann ner och droppade på kistan … jag klarar inte mer … Men kistan måste stängas … den måste stängas …

Jag bröt ihop …

Jag har alltid haft dig i min närhet …
Men hur ska jag nu kunna skydda och omfamna dig när du nu blir ensam och ropar på mig … hur!?

Vi lyfte in kistan i vår bil och körde till bårhuset … Det var nog det värsta sträckan jag någonsin har kört med en bil … det går inte beskriva i ord …

Väl framme i kapellet fanns det en bakdörr till bårhuset där lik förvarades …
Jag kan inte beskriva i ord hur jobbigt det var att gå in dit med vår lilla Yuki …

Det är synd att kyrkan inte tänker mer på bårhuset. Det såg ut som garageförråd med stor kylskåp … I varje kylskåp fanns det plats för fler än en kista …
Jag hade hoppats att hon skulle få en egen, utan att behöva raddas ihop med någon främmande …

Urnorna låg på en hylla … bara sådär som i garaget …

Jag orkar inte mer …

 

Jag tog ett fast grepp i handtaget och stängde sakta kylskåpen …
Med tårarna rinnande tog jag ett farväl …

Varför ska du och jag behöva lida såhär …


Annonser

10 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Hon är så fin. Ja, ni är så fina alla fyra. Tittar lite extra på storasyster. Man ser bara hennes sorg.
    Tårarna strömmar när jag läser om Yukis flytt. Tomheten måste om möjligt kännas ännu större nu när hon åkt.
    Tänk igenom hur ni vill ha begravning och allt annat praktiskt. Det är ju bättre att det blir som ni verkligen vill än att ni tar snabba beslut som ni sen ångrar.

    Kramar Carina

  2. Beklagar, oj….vilken oerhörd tung blogg detta var att läsa.

    Beklagar så mycket.

  3. Yuki – hon är så fin.
    En liten Ängel.

    Hela Er familj är så fin och full av kärlek.

    Tårarna rinner för Er.

    Ninacian

  4. Herregud! Vad vacker hon är! Ni är alla jätte fina! Kan inte ens tänka mig vad ni går igenom, men din blogg har berört mig! Lider med er! ❤

  5. Så vackert! Så fint!
    Sov gott lilla söta prinsessa.
    Som sagt, tårarna rinner….

  6. Usch vilken tragisk historia… All kärlek till er!

  7. Så vacker. Hon ser ut som att hon sover bara.
    Jag beklagar verkligen att Yuki inte är hos er längre och att er tid tillsammans blev så oerhört kort.
    Ta hand om varandra, ni har en tung tid framför er.
    Kram, Tildas mamma (Tilda 18/1 2008 – 10/6 2009)

  8. Så vakker hun er!!! Nydelige bilder dere har tatt. Jeg kjenner meg så godt igjen i deres beskrivelse av hvor vanskelig det er å la den døde kroppen gå. Jeg hadde min trisomi 18 engel hjemme hos oss helt fram tilbegravelsen, klarte ikke la henne gå før det.
    Stor klem fra Evy Kristines mamma

  9. Lider med er så=( Kan aldrig tänka mig in i eran smärta. Min syster förlorade sin son för två år sen på hans 2½års dag 1/1-2009. Känns som igår…saknaden är såå stor efter han.
    Jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta.
    Stor kram Nettan

  10. Jag får tårar när jag läser det här. Jag undrar hur mycket jag skulle gråta om det var min lillebror som låg i den vita kistan. Om något sånt skulle hända skulle mitt liv stanna. Allt skulle kännas som att hela livet går åt helvete, inget skulle göra mig glad, inget skulle göra mig hel igen, inget.
    Ni tycker att dem flesta tonåringar kan uttrycka alla sina känslor, men jag kan inget skulle var helt mitt hjärta skulle gå i miljoner bitar och jag skulle nog gå åt helvete. Inget i hela världen skulle göra mig hel, förutom om han dog och kom tillbaka till liv, inget annat.

    Tack för mitt uttryckande


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: