Tiden väntar inte på mig …

23 oktober, 2010 kl. 08:46 | Publicerat i Dagens bild | 6 kommentarer

OBS! Kan innehålla obehagliga bilder, inget för er som är känsliga …

Med sorg ser jag i kalendern att en månad har flutit iväg …

Tiden väntar inte på mig … det känns tungt …

 

Sakta men säkert försvinner Yuki’s saker … , en efter en och nu har vi inte mycket kvar i hemmet …

Som relativt nyinflyttad hade vi knappt några möbler alls, men Yuki’s säng var en möbel som fyllde upp hela tomrummet och atmosfären i huset.
Du och sängen var ett. Sängen symboliserade livsglädje, hjärta, centrum och energi fyllt av alla minnena, glädje som sorg …

 

Men du har gett dig iväg … och sängen blev ensam kvar …

 

Och nu har vi lämnat tillbaka sängen och det är bara så fruktansvärt tomt och tyst …

 

Vi har varit och hälsat på Yuki igen … Det är smärtsamt tungt, men samtidigt skönt att du i någon form fortfarande finns kvar hos oss …

Fast det har nu gått en månad och naturens processer sätter sina spår, det går inte att hejda …

Yuki’s själ har för länge sedan gett sig iväg och kvar finns bara ett skal, en vacker kopia av Yuki … Men trots att själen kanske inte finns här så har vi behövt den här tiden för att bearbeta sorgen och förbereda oss inför sista dagen, begravningen …

Det är fortfarande outhärdligt tungt att stänga och skruva locket för kistan … att behöva lämna dig ensam i en kall liten kista …

Jag vet att du inte är här men jag stryker och kysser ditt huvud … du är så stel och frusen …

Jag försöker med mina händer värma ditt huvud, som den dagen när vi for hem från sjukhuset. Du blev sakta kallare och kallare … men jag ville inte att värmen, att du skulle lämna mig …
Jag höll dig hårt men du blev allt kallare …

 

Jag känner sorg över tiden, att tiden inte väntar på mig … snart är det begravning och jag kan inte hejda …

Det kommer att vara spiken på kistan och … Yuki, pappa vet inte om pappa kommer att klara av det … Men pappa kommer att göra yttersta för att du ska kunna höra mig … min sista hälsning och farväl till dig Yuki …

Det blir första och sista gången jag ber dig, därför vill jag att du lyssnar noga på pappa …
Du måste, för du är min dotter och jag har ett ansvar att ta hand om dig så länge du är i min närhet …

Hur smärtsamt det än kommer att bli så lovar jag dig Yuki, jag lovar att släppa taget om din hand efter begravningen … för annars kan varken du eller jag få frid …

Pappa älskar dig och därför måste pappa göra det …

 

Förlåt mig Yuki … men pappa måste stänga kistan igen …
Förlåt …

Med tårarna rinnande skruvade jag fast locket … och tog farväl …

Annonser

6 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Jag känner en frid i bilderna.
    En stillsamhet och ett lugn.

    Varm hälsning från Ninacian

  2. Ditt löfte till Yuki att släppa taget om hennes hand är ett löfte jag verkligen tror att hon vill att du håller. Det betyder ju inte på något sätt att du varken slutar sakna henne, längta efter henne, sörjer henne eller slutar önska att du kunde vrida tiden tillbaka bara för en endaste liten varm kram igen.
    Väldigt vackra och samtidigt sorgliga bilder.
    Styrkekramar!

  3. Det är så vackra bilder. Jag får en klump i halsen av denna lilla vackra kista.
    Du skriver så fint, så ödmjukt och målande. Jag vill bara läsa mer och mer.
    Jag önskar din familj all ro!
    Kramar

  4. Åh Yuki.. Min Winston kommer att ta emot dig i himlen, eller vart små änglar nu tar vägen. Han har varit där ett helt år och kan säkert visa dig alla smultronställen, de bästa lekplatserna och bjuda dig på de godaste av bullar och saft. Leta efter den sötaste av pojkar med mörka ögon och lite lockigt hår, ni kommer att ha så skoj tills vi kommer efter er när vår tid på jorden är slut.

    Och du sörjande pappa.. Du skriver så vackert om något så svårt. Jag minns också den tomma sängen. Och nappar som låg lite här och var. Ett skötbord som inte längre behövdes. Pyttesmå tomma strumpor. Jag minns exakt känslan när jag stod vid min pojkes kista. Minns exakt hur det kändes att vilja värma den kalla huden. Minns smärtan. Känner den fortfarande. Önskan om livet tillbaka till den man älskar mest av allt och skulle ge sitt egna liv för. Och så skruva igen kistan. Att släppa den lilla handen är inte lätt.. Men som du skriver så gör man det av kärlek. Saknaden finns alltid, den kommer aldrig att försvinna. Man kan bara hoppas på att genom att man släpper den lilla handen så kan både vi och de få frid, kanske någon form av ro. Det blir en lång längtan, en lång väntan, men vi kommer ses igen. De väntar också och de vill att vi ska leva under tiden, det är jag övertygad om!

    Varma kramar till dig och din familj!

  5. Vilken fin berättelse ni skrivit om Yuki och om tiden ni haft tillsammans! Och så många fina bilder ni fotat på Yuki och allt i kring. Vackert! Hon var så fin.. Ni finns i våra tankar.
    Många kramar till er från oss! Josefine, Olle och Ellen!!

  6. Så nydelig vakkert dere skriver om Yuki! Jeg er sikker på at min lille Evy Kristine også tar godt imot henne i himmelen. Hun ble født i april, hadde også trisomi 18, men levde bare i tre dager.

    Varme tanker til dere i en vanskelig tid!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: