Om du levde …

14 februari, 2011 kl. 10:27 | Publicerat i Dagens bild, Sorgarbete | 2 kommentarer

Det är fortfarande fruktansvärt jobbigt att hantera något som har med Yuki, som att gå ut på stan och andra offentliga platser. Jag blir alldeles matt av att bara vara bland folkmassan. Min hjärna klarar inte av att bearbeta alla intryck och känslor på en gång …
Med Yuki har fokuset varit så otroligt koncentrerat till dig, så nu när allt är omvänt vet pappa inte hur man ska hantera det … , nästan panikångest …
Att träffa någon bekant som inte vet hur de ska bemöta oss … Men jag klandrar de inte för innan Yuki var jag likadan. Det är inte alltid lätt att sätta sig in och förstå andras tragedier och svåra situationer … Livet är inte enkelt, livet går inte alltid som man har tänkt, planerat och drömt …

Dagen var inbokad för sista återbesök till rehabiliteringsavdelningen. Vi ska få information om hur de arbetar, samt kanske få en glimt av hur det kanske hade sett ut ”om du levde …”. Frugan var inte på humör men jag insisterade att det skulle vara bra för oss, men också för Yuki …
Trots att Yuki har blivit till en ängel var jag säker på att vi skulle få nån sorts svar på frågor och lidande vi hade inom oss. Vi måste, för trots alla tårar som kommer att rinna idag så vet jag att vi kommer gå ut med ett leende, och vi kommer att se en bild av dig i himlen. Det är en viktig pusselbit till vårt fortsatta sorgarbete …

Vi ska träffa Yuki’s och vår favoritsjukgymnast ”M”. Det kändes kluvet även om vi visste och hade planerat för den har dagen.
Det är med blandade känslor vi öppnar dörren till rehab …
Det ska nog gå bra, för jag vet att Yuki är med oss …

”M” pratar vänligt, tydligt och pedagogiskt, hon är väldigt professionell. Jag är glad att hon erbjöd oss den här chansen, chansen att kanske få se en glimt av dig Yuki …
”M” visade oss runt i olika rum där de övar rörelser, motorik, styrka och koordination etc.
Bilden nedan: lite annorlunda vardagsstol åt Yuki kanske … ? I den röda stolen bakom tränade man på greppstyrka om jag inte minns fel.
Det fanns många olika hjälpmedel och redskap, men allt kändes overkligt, eller väldigt verkligt … Alla hjälpmedel fanns ju där för Yuki, men var är Yuki … ?

Var är du Yuki …

I ett annat rum, gymnastiksalen fanns många intressanta redskap och hjälpmedel …
Det kändes väldigt konstigt … Ju mer vi fick se ju närmare kom Yuki, som om vi nästan kunde se en aura av dig. Det kändes som om hon flög runtomkring oss och lekte …

Bredvid trehjulig cykel stod en liten jättesöt rullator …

… Hjärtat stannade plötsligt!

… !?
 
Jag ser Yuki!?

Jag vände hastigt mot frugan! Hon log samtidigt som tårar sakta rann ner för kinderna … Hon såg det jag såg, vi såg samma bild. Vi såg en glimt av Yuki som stod och höll rullator och log mot oss … Vi log med obeskrivlig känsla inom oss …
Vi stod där länge och tittade …

Vi gick sedan till poolen. Jättefint pool, ljust och behagligt temperatur. Vi hade säkert tillbringat många timmar här …
Många barn med trisomi 18 eller 13 har ofta svåra muskel och ledproblem. Musklerna spänns vid rörelser och blev stela som pinnar. I poolen skulle Yuki få chansen att uppleva tyngdlöshet, inte behöva bry sig om sin egen tyngd som är nog tungt för deras leder och muskler. Du skulle få flyga fritt i vattnet med pappa …
Så roligt det hade varit … Vi skulle ha haft så roligt tillsammans …

Finns det någon mening att önska något som man inte kan få eller når … ?

Jag önskar att … önskar att …

Det blev en oändligt djup suck …

Vi tittar upp mot himlen … fortfarande kallt men klar och frisk luft. Trots jobbigt möte var vi lättad, lättnad över att ha fått hjälp av ”M” och Yuki att blicka framåt … Det var en viktig pusselbit till vår fortsatta sorgarbete …

Tack ”M” för all professionell hjälp med Yuki, men också hjälpt oss att visa vägen tillbaka till livet.

Yuki har visat vägen, vi ska hålla oss ihop. Tillsammans klarar vi genom sorg, och tillsammans kan vi få, ge och dela kärlek. Vi ska blicka framåt … blicka framåt för yuki’s skull. Vi måste, för vi är fortfarande din pappa och mamma …

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Tror det var riktigt bra för er att få träffa M och se på alla saker som fanns. Det måste ha känts märkligt att både du och din fru upplevde samma sak samtidigt. Det var nog Yukis sätt att visa att livet måste gå vidare.
    Kram!

  2. Jag saknar ord. Grät mig igenom Yukis sista dagar. Hon var så fin… Även om jag inte kan förstå vad ni gått igenom så tänker jag på er, och på Yuki.
    Varma kramar från Jana i Nybro


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: